Mellan den 16:e februari och den 4:e mars 2017 begav sig Anders Karlsson Schippers, Dick Jonsson, Monique Karlsson Schippers, Carolina Sundmar Joge och Ingela Björck till Ghana för en projektresa med Vision For All. Väl i Ghana anslöt de lokala optikerna Frederick Arthur och Rexford Gyaami, samt chauffören Charles Kouffie och sekreteraren Josephine Okyere till gruppen. I de norra delarna av Ghana hade de också hjälp av den lokala koordinatorn Theresa. Läs Ingelas egna berättelse från resan.
Arbetet
Ofta arbetade vi i samarbete med en kyrklig församling, vars förberedelser var allt mellan strålande och (vid ett tillfälle) nästan obefintliga. Ofta var vi inne i någon kyrkolokal vilket gick bra trots 38-39 graders värme, eftersom det var stora hallar med högt i tak och glaslösa fönster.
Andra gånger arbetade vi utomhus, som i byn Nadowli där syntests-tavlorna tejpades fast på ett träd respektive på vår bil. I den byn hade vi också sällskap inte bara av en mängd bybor som satt i kö eller stod i närheten och tittade på, utan också av en åsna och några grisar som lufsade runt i sanden.
Antalet besökare varierade mycket, från 74 den lugnaste dagen till 338 den mest intensiva dagen. Själv minns jag bland annat en kvinnlig tecknare, en skräddare och en enögd motorcyklist som alla sa att de behövde se bättre för att kunna utföra sina arbeten. Jag letade också fram glasögon åt en flicka som hade -9 respektive -11 i synfel, och en äldre man som fick ett par med +15 (det bästa vi kunde åstadkomma; han behövde egentligen +19!)
Rätt många besökare kunde inte engelska, utan våra ghananska medarbetare fick tolka – eller så frågade man någon annan i glasögonkön vilket alltid gick bra. Rätt många kunde inte heller läsa, så vi använde genomgående synteststavlan med E-symbolen. Eftersom vi var fem assistenter men bara två optiker, så turades också vi assistenter om att göra en "pre-screening" där vi testade besökarnas avståndsseende. Genom att på förhand skilja på de personer som hade problem med synen på långt håll och dem som inte hade det, så kunde vi avlasta optikerna en smula och snabba på genomströmningen.
Landet
Geografiskt sett täckte vi mycket av Ghana. En dag, när vi skulle till staden Wa i norr, satt vi i bilen i omkring tio timmar. Vi hamnade bland annat mitt i en stor utomhusmarknad i staden Kumasi, och såg försäljare som sålde allt från levande kycklingar till sandaler, plastkassar, bildäck och snusnäsdukar. Resorna tog väl mycket tid, tyckte vi, och kommande resor ska nog inte försöka täcka lika mycket av landet. Intressant var det dock att se skillnaden mellan de kuperade och tropiskt gröna områdena i söder och de torrare och plattare delarna i norr. Det var bara i norr vi såg stora flockar med mager sebu-boskap, och muslimsk klädsel var också vanligare i norr.
Religionen orsakar sällan konflikter i Ghana, sa våra ghananska vänner, men betyder mycket för människorna. Vi såg mängder med kyrkor och moskéer. De största kyrkobyggnaderna verkade vara katolska, men det fanns också en uppsjö av små frikyrkor.
Bilar och företag hade också ofta religiösa namn. Från en av våra bilresor antecknade jag dessa: Great Messiah Spot (erbjöd symaskiner och sömmerskor), God Is Able (på en lastbil), Christ The Builder Friend (en försäljare av armeringsjärn och korrugerad plåt), Still Mercy (på en taxi), Holy Boy Metal Works (sängramar och grindar) och God First Electronics (kylar och frysar).
Maten
Maten var riklig men inte särskilt omväxlande. Till frukost åt vi oftast bröd och omelett, till lunch och middag grytor eller kyckling tillsammans med ris eller pommes frites. Pärlhöna (guinea fowl) var på ett ställe ett alternativ till kycklingen. "Jollof rice" var, rätt kryddat, mycket gott, och även en sardinsmakande gryta var god. Däremot var vi måttligt entusiastiska över de kletiga grötar av jams eller cassava som serverades i heta plastpåsar som fick anrättningarna att se ut som kokta silikonbröst. Det lär anses som ett hygieniskare alternativ till de traditionella palmbladen, men såg måttligt aptitligt ut.
Ledig tid
I Molé bodde vi fint på ett hotell inne i nationalparken, med swimmingpool som blev flitigt använd. Vi deltog i en bilsafari där man satt på bänkar på taket av en jeep, och en fotsafari där vi vandrade ner till ett vattenhål där en grupp elefanter låg och svalkade sig. Att komma så nära elefanterna – som inte verkade bry sig, så länge vi höll oss på stranden – var en stor upplevelse. Vårtsvin och apor hade vi också nära oss i Molé, där de höll sig intill husen i hopp om att kunna sno åt sig något ätbart.
Ännu närmare möten med apor fick vi i Boabeng Fieme, två grannbyar där man av tradition vördar aporna och aldrig dödar en apa. De svartvita colobus-aporna med sina praktfulla långa svansar höll sig avvaktande, men de små markattorna närmade sig raskt när de såg de bananer vi köpt åt dem. De kom ända fram till våra fötter (en klättrade till och med upp på Carolina!) för att få bananer.
Naturen var som sagt myllrande tropiskt rik i söder och torrare i norr. På våra lediga dagar besökte vi nationalparker och reservat: ett flodhästställe vid Black Volta-floden som utgör gräns mot Elfenbenskusten, Mole nationalpark i norra Ghana, och ett ap-reservat i Boabeng Fieme lite längre söderut. Flodhästbesöket omfattade en övernattning på ett vandrarhem som inte hade rinnande vatten, utan där personalen fick gå och hämta vatten i hinkar från en handpump ett 50-tal meter bort. Dryck fick via genom en mopedkurir som hämtade ljummen öl från en närliggande by. Morgonen efter upplevde vi en lite läskig rodd över floden i gryningen, där vi sattes i en metall-eka som läckte in flodvatten. Som väl var strävade roddarna på med god fart, så vi kom över innan båten tagit in särskilt mycket vatten.
Nya upplevelser
Många andra minnen har vi också tagit med tillbaka: bensinstoppet mitt ute på en sandig, het väg långt från all ära och redlighet – de hundratals barnen i rosa, gul eller blå skoluniform som marscherade förbi på väg till "privatskolornas dag" i byn Awolowo – den öronplågande trumpetövningen bakom kyrkan på samma ställe – det brittiska slavfortet i Cape Coast med sin förfärliga historia – den myllrande fiskmarknaden i Elmina – palmstranden där vi tillbringade de allra sista dagarna – samtalen med våra ghananska vänner på kvällarna, som lärde oss mycket om landet och hur det är att leva under helt andra förutsättningar än de vi tar för givna.
Lyckat resultat
Målsättningen att undersöka 2000 personer nådde vi nästan upp till – vi tog emot 1945 personer, som ofta fick mer än ett par glasögon. Resultatet får ses som gott med tanke på att vår grupp bara innehöll en erfaren optiker och en optikerstudent.
Det var, sammanfattningsvis, en lyckad och givande resa med Vfa.
- Ingela Björck
