Vi var fyra på denna resa, Jörn och Iris optiker samt Kjell och Tullan assistenter. De två sistnämnda gjorde också debut som reseledare. Projektet startade med en förfrågan från en svensk organisation, Kalingalinga som stöttar skolor i huvudstaden Lusaka. Man hade upptäckt att det fanns elever med synproblem och undrade om VFA kunde hjälpa bistå med synundersökningar och glasögon till dem med behov. Kalingalinga satte oss i kontakt med Mia Hallenborg på svenska ambassaden, som i sin tur engagerade en lokal organisation SAICRIO (Sothern African Institute for Colloborative Research and Innovation Organisation). Dessa lokala kontakter hjälpte oss föredömligt med all den logistik vi behövde för projektet. Hjälp med planering, lämpliga platser att resa till utöver skolorna (vi ville ju också komma till några andra platser i landet), annonsering, transporter, lokala kontaktpersoner, bord, mm. Till och med vaktpersonal vid ett tillfälle. Mia Hallenborg hjälpte oss med mat och dryck under arbetet och med att hålla ordning på kön. Kalingalinga i Sverige bekostade delvis transporter, mat, mm. SAICRIO ville också för sin egen del göra ett pilotprojekt knutet till vårt arbete, man intervjuade därför var fjärde person som undersöktes med frågor om hur man uppfattade vårt arbete, tillgång till synundersökningar och glasögon, upplevda synproblem, ekonomisk situation, mm. Man fick också ta del av vår statistik.
Vi arbetade sju dagar i sträck vilket visade sig vara lite tufft, man hade kunna lägga in en eller två vilodagar men å andra sida hade Iris svårigheter att få ledigt från sitt jobb och var tvungen att åka tillbaka direkt efter den sista arbetsdagen. Med så få deltagare och så var det tur att vi höll oss friska. De första tre dagarna var vi på två olika skolor North Mead och Jarmy, den förstnämnda var jättelik med cirka 3500 elever. Oväntat många var översynta och vi delade ut mer låga plusglas än vad vi planerat varför det blev lite brist på dessa mot slutet. Vi hade med oss extra många barnbågar men det gick inte åt särskilt många av dessa, eleverna var i de flesta fall lite äldre och kunde ha vuxenbåge.
Sedan var vi två dagar i ett mindre samhälle, Chongwe knappt en timmes bilresa utanför Lusaka. Även där var behovet stort och vi kunde inte undersöka alla som köade. De sista två arbetsdagarna var vi i Chawama, en fattig del av Lusaka där efterfrågan var enorm och vi fick sätta gränser för hur många som kunde undersökas. Mot slutet fick vi dessutom brist på vissa styrkor, framför allt låga minus och låga plus.
Zambia är ett land med utbredd fattigdom, hög arbetslöshet, plågat av torka, sjukdomar som malaria, kolera och andra diarréer samt HIV. Man har även problem med infrastrukturen med dåliga vägar och otillräcklig elförsörjning med planerade avbrott en större del av dygnets timmar. Vi kunde alltså inte förlita oss på elektrisk belysning utan fick se till att ha dagsljus där vi jobbade, också en orsak till att vi fick sätta en gräns för antalet undersökningar pga annalkande skymning. Vi upplevde ett stort behov och en stor efterfrågan på vårt arbete. Ryktet spreds och det kom folk från andra skolor och andra områden än de primärt tillfrågade. Kontakterna med dem vid undersökte var nästan alltid varm och hjärtlig, man visade också stor tacksamhet. Vi upplevde inget våld eller hot även om de som köade ibland tryckte på och många fick tyvärr avvisas. Engelska är officiellt språk i Zambia och det var sällan svårt med kommunikationen, den äldre generationen behärskade inte alltid engelska men det fanns alltid någon till hands som vid behov kunde tolka. I samråd med våra lokala partners valde vi att inte ta ut någon avgift för undersökningarna. I skolorna skulle det vara problem för eleverna att ta med pengar och i de fattigaste områdena skulle enligt SAICRIO även en låg avgift avskräcka de flesta från att komma över huvud taget.
Efter den sista arbetsdagen gick vi igenom resterande glasögon, rensade ut dåliga eller de med ojämna styrkor och behöll resten. Dessa bra glasögon är räknade, bokförda och förvaras i resväskor på ambassadens residens i Lusaka. Både de platser där vi jobbade och SAICRIO vill att vi ska komma tillbaka. Vårt arbete uppskattades och behovet är stort.
Vi bodde bra på ett lägenhetshotell där vi disponerade två sådana. Ganska basic men funktionellt. På grund av elbristen kunde man inte alltid räkna med wifi, mobilladdning, belysning, matlagningsmöjligheter, mm alla dygnets timmar men hotellet körde sitt dieselaggregat kl 6-10 och 18-24. Hotellet hade inte restaurang men det fanns ett litet köpcentrum fem minuters promenad bort och vi åt för det mesta egen tillagad mat. Kyl och frys behöll låg temperatur även under strömlöshet och våra matvaror höll sig fräscha. Hotellet hade en liten pool som bara Kjell uppskattade men grannhotellet hade en lite större där man kunde bada mot en smärre avgift.
Efter sju arbetsdagar hade tre av oss, Kjell, Tullan och Jörn lite semester. Iris var som nämnt tvungen att resa tillbaka till Sverige. Vi for till staden Livingstone i södra Zambia där vi bodde på ett litet hotell, Fawlty Towers med en liten oas till trädgård, pool och bra restaurang där man bland annat kunde beställa god vedugnsbakad pizza. Vi gjorde en utflykt över gränsen till Zimbabwe för att få en bättre vy över Viktoriafallen och en annan dag besökte vi en by på landsbygden där vi fick se hur man bodde och levde. Annars ägnade vi mycket av de sista dagarna till avkoppling med en del dopp i poolen. Det var varmt under hela resan 25-30 grader i skuggan och riktigt regn bara sista förmiddagen då vi i Lusaka väntade på flyget hem. Kvällarna var ljumma och vi satt ute mest hela tiden. De Zambesiska myggorna var förrädiska, varken kändes eller lät särskilt mycket men med bara ben och armar fick man massor av bett. Malariaprofylax kändes välmotiverad.
Vid tangenterna
Kjell Gunnarsson
Comments