En mulen måndagseftermiddag i mars möts vi på Arlanda. Ett gäng på 5 personer, med ett gemensamt mål: Att utföra synundersökningar samt dela ut glasögon till behövande på Madagaskar. Med oss hade vi 6000 par glasögon som hade skänkts till oss för detta ändamål.
Vi landar på Nosy Be, en liten ö med ca 70.000 invånare som saknar optiker, nordväst om Madagaskar vid 13.30 tiden och värmen och luftfuktigheten som slår emot oss är vi inte helt beredda på, klädda i kläder anpassade till det svenska marsvädret som vi är. Vi möts upp av representanter från Miaraka, som är den organisation vi haft kontakt med ifrån Sverige, samt kommer att samarbeta med under vår tid i Madagaskar. De har ordnat med tolkar, frivilliga hjälpare, lokaler, transporter samt annonserat om vår ankomst. Vi skjutsas från flygplatsen till vår boende i byn Ambloataka. Vi bor i enkla, trevliga bungalows med fungerande el, toa, dusch och wifi. På området strövar också 7 st sköldpaddor omkring.
Väl framme byter vi om till mer väderleksanpassade kläder och går ner och tittar på den lokal som vi ska jobba i under morgondagen.
Vi riggar iordning vår klinik och under de 2 dagar som vi jobbar här hinner vi 2 optiker undersöka ca 300 personer och våra assistenter och tolkar kommer snabbt in i rutinerna och gör ett bra jobb.
En äldre man som uppenbarligen inte sett något på väldigt länge pga grå starr får ett par glasögon och utbrister: -Jag ser, jag ser! Och faller sedan i bön! Dagens yngsta patienter är 2 st 4-åriga flickor, med otroligt tacksamma föräldrar.
Vår nästa arbetsplats blir i Hell-ville, öns centralort. Här har folk köat/väntat i upp till 3 timmar för undersökning/glasögon. Här firas den internationella kvinnodagen i dagarna 3!
Mor och dotter på -8,50 respektive -3,0 blir väldigt tacksamma för glasögon från oss. Dottern får ett extra par då barn är barn, även i fattiga länder och glasögon lättare går sönder för dem och med den styrkan blir det svårt att klara skolarbetet.
En 14-årig pojke minns jag väl. Han såg nästan ingenting och besvärades av huvudvärk. Jag provar med en styrka, skillnaden är marginell. Lägger en utjämnande styrka utanpå så totala styrkan blir ±0 och voila, pojken ser perfekt! När jag tar av honom glasögonen ser han dock lika illa igen.
Han får ett par glasögon med väldigt svaga styrkor och är troligen dagens mest nöjda patient. Kanske med konkurrens av sjuksköterskan som behövde +4,0. Hon hade svårt att utföra sina provtagningar.
Efter några dagars jobb har vi en ledig dag och åker på en båttur till ön Nosy Iranja, 2 mindre öar som sitter ihop med en smal strandremsa av kritvit sand, kan vara den vackraste ö jag har varit på. Trots att vi smort in oss med solskyddsfaktor blir vi alla lite brända.
Följande dagar jobbar vi i Djamandjary, som omges av stora sockerrörsodlingar. Staden var tidigare viktig ur ekonomisk synvinkel och här fanns också en stor romfabrik som numera är nerlagd.
Det går åt många läsglasögon, men vi får också se en del knepiga fall med vuxna och barn med ögonsjukdomar. Vissa kan vi inte hjälpa, men glädjen är stor för de som får se igen. Våra styrkor på +1,0 och +1,50 börjar nu sina rejält.
Sista dagarna jobbar vi ute på landsbygden, en dag på en vårdcentral. Patienttillströmningen är lägre än på våra tidigare ställen, men ett gäng lärare från Hell-ville har avbrutit sitt lärarmöte och kommit för att få glasögon. Lunchen som byborna ordnar åt oss äter vi sittandes på mattor i en stor bambuhydda.
Sista arbetsdagen är vi Befotaka, på ett ställe som saknar el, så värme och luftfuktighet gör att vi väljer att jobba utomhus. Nere vid stranden hittar vi ett stort träd som ger behaglig skugga. Även denna dag har vi lite färre patienter så under eftermiddagen hinner vi med ett dopp i det turkosblå, ljumma vattnet. När vi kommer upp så står några patienter och väntar, så de sista undersökningarna utför jag i bikini med ett badlakan runt mig.
Innan hemfärd hinner vi med ett besök på Lemuria-land. En park med (för oss) exotiska djur såsom krokodiler, kameleonter, sköldpaddor, ödlor och förstås lemurer. Här finns 12 av Madagaskars 120-130 olika lemurer och jag kommer aldrig glömma känslan då en lemur hoppar till min axel och äter banan ur min hand.
Under vår tid på Madagaskar undersöker vi 1368 patienter och alla som behövde fick minst ett par glasögon.
Tack Anders, Helena, Manuella och Oskar för underbara dagar på Nosy Be och en oförglömlig upplevelse. Jag är övertygad om att denna resa inte blir min sista.
Eva Lindström