Jag lämnar mitt hjärta i Mexiko…

Efter fyra flyg som redan började klockan 10 på morgonen dagen innan så landade vi sex stycken svenskar i ett soligt Villahermosa, jetlaggade som sjutton, men exalterad! Vi var 2 optiker och två stycken assistenter som skulle utföra synundersökningar och lämna ut glasögon i mängder.

Vi träffar reseledaren Caroline som befunnit sig på plats några veckor innan, en pratglad Gabi och “El Diablo” Carlos (känd för sitt körande). Till min stora förvåning så möts vi av att Gabi har på sig en täckväst och långärmad under det, medan vi andra går i shorts och t-shirt. Vi blir körda till hotellet för att checka in, lämna av väskor och fräscha upp oss efter en 9 timmar lång resa, och snabbt därefter så beger vi oss till Comalcalco ruinerna där vi fick se över 2 tusen år gamla ruiner, ett gäng sköna iguanas som låg och solade och tusentals mygg som vi även blev bitna av.

Kort därefter begav oss vi tillbaka för att fixa iordning oss för middagen som skulle ske på en restaurang en bit ifrån hotellet. Där möttes vi av en rejäl mängd mat. Jag har alltid skämtat om att jag är en väldigt hungrig person och en vanlig måltid inte mättar mig så speciellt, men när det kommer till att jag behöver lämna mat, då är det en rejäl portion.

Första dagen vi skulle jobba så kom vi fram till en kyrka som låg en bit utanför Paraiso, där vi möttes av att kyrkan var färgad i blått och gult som den svenska flaggan, genast så kände jag mig välkommen dit, och allting kändes även mycket bättre när jag insåg hur hjälpsamma lokalbefolkningen var, något som jag inte alls var van med den svenska befolkningen. Folket samlades i en stor klunga och hjälptes åt med att lasta av glasögonen från truckarna, plus alla resväskor med utrustning som behövdes för undersökningarna. 304 undersökningar gjordes första dagen, och över 400 par glasögon delades ut till lokalbefolkningen.

De kommande dagarna gick som samma, vi utförde undersökningar och delade ut glasögon precis som vi gjort dagarna innan. En kväll när vi käkade middag hos Gabi och Luis så fick vi höra att på lördagen skulle det vara mycket folk, vilket gjorde mig lite nervös, men ändå lite spänd.

Lördagen kom, och redan utanför kyrkan ser vi att folk har köat för att få en synundersökning. Vi går förbi och preppar iordning våra stationer, vänder mig om och möter ett hav av människor, jag tappade hakan mer eller mindre. Under de tidigare dagarna så hade jag fått utföra undersökningar med en optikers övervakning, då jag är väldigt intresserad av optik och har planer på att söka in nu i höst till utbildningen. När vi väl kommer längst fram i kyrkan så ber Gabi oss att introducera oss till allihopa, och på en halvtaskig skolspanska så får jag fram ett “Buenos dias a todos, como estaís?”, och ett stort skratt kommer från hela kyrkan. Antingen var min spanska otroligt usel, eller så var hela kyrkan imponerad av att en svensk kunde introducera sig på spanska. Jag fick även introducera mig som optikern Axel ifrån Sverige, vilket kändes extra mycket i hjärtat när jag vet hur intresserad av detta jag är. Dagen börjar och vi kör igång, från klockan 9, ända fram till klockan 17 satt vi och utförde undersökningar och delade ut glasögon. Efteråt fick jag reda på att vissa hade suttit sedan klockan 3 och väntat på att få glasögon.

En duo på halv trötta assistenter i solen

Bland annat där såg jag ett par glasögon från Smarteyes med rätta styrkor till en kvinna som jag bara kände att hon måste ha dessa glasögon. Hon sätter på sig de, kollar runt och skiner upp med ett stort leende. Vi testade även läsningen för henne som också verkade fungera perfekt. Jag frågade henne om en bild till mina kollegor vilket hon glatt ställde upp på!

På söndagen packade vi resväskorna för att bege oss till Tapijulapa, en K-märkt stad där alla husen omkring en var vita och röda. Därefter begav vi oss för att kolla på massa vattenfall, bada i en mineralrik tjärn. När vi väl var på väg tillbaka så fick vi möjligheten att åka zipline över en flod, vilket var otroligt häftigt. Stort tack till Jörn som lånade ut sina Meta glasögon till mig som gjorde det möjligt för mig att filma allting!

Dagen efter var det dags för jobb, en del av befolkningen i Tapijulapa pratade endast Chol, ett mayaspråk som sträcker sig över Tabasco och Chiapas. Många duktiga tolkar den dagen som hjälpte till oss med översättning, lunch och en massa frukt som jag lassade på i mängder. Efter dagen var över så tog vi vårt pick och pack, checkade ut från hotellet och åkte vidare mot huvudstaden Villahermosa i Tabasco.

Jag kommer speciellt ihåg en man som kom in till en av kyrkorna vi jobbade i. Han hade med sin syster som hjälpte honom fram till undersökning stolen. Systern berättade för mig att han var blind på höger öga och döv på höger öra, så jag förklarade för tolken att han måste sitta på hans andra sida så han kan höra någonting. Jag kollade in i hans högra öga och ser att hela pupill och iris är helt vitt och ser ut som att någon har skrapat på det, troligtvis får jag troligtvis inte något visus, men jag testade att ge honom +0.50, “borosso” säger han. Jag går tillbaka och ger honom -0.50. Han ger som inget tydligt svar, “ingen skillnad” får jag höra av tolken. Jag testade efteråt att ge honom -1.00, något som han tyckte kändes bättre. Jag testar lite extra, och ger honom -1.50, och han skiner upp. Jag testade en sista gång, och gav honom -2.00, vilket han tyckte blev sämre. Han kommer ner som max till 5:e raden, jämfört med att han bara såg första raden suddigt. När det kom till nära håll så testade jag bara att lägga +0.50 om det skulle bli någon skillnad, vilket han tyckte. Gick över till +1.00 och frågade, mejor o peor? “Mejor” får jag som svar. Perfekt, testar något starkare, vilket kändes för starkt. Jag skriver på hans papper, avstånd -1.50 och nära +1.00. Förklarade för tolken att jag tycker han borde ha ett par på avstånd och ett par nära så han får så brett synfält som möjligt, synen blir ej perfekt men han ser åtminstone lite bättre än utan. Han förklarar till systern och genast tar min hand och tackar mig hjärtligt för hjälpen, och sedan hjälper han upp och går vidare.

Under resan så har vi gjort 3364 undersökningar, och lämnat ut 5118 par glasögon till befolkningen, vilket för mig blev en chock från ingenstans, att vi har hjälpt över 3000 människor med glasögon så de ska kunna se bättre. Jag minns själv hur det var att få glasögon. Från att inte kunna se tavlan i skolan och behöva kisa vart man än ska gå, till att kunna faktiskt se klart utan att behöva anstränga sig. Är så otroligt tacksam för den här tiden jag har fått kunna göra skillnad för människor. Är så grymt tacksam för jag lärt känna er, och hoppas på framtida resor att vi ses i samma

Jag lämnar mitt hjärta i Mexiko, till medarbetarna, optikerna, tolkarna och folket. Stort tack Caroline, Jörn, Eva, Carina och Eva för att ni var med på resan och gjorde det fantastiskt. Stort tack till Gabi, Luis, Carlos och Edith för att ni tog emot oss och välkomnade oss till ert vackra land. Stort tack till alla tolkar som gjorde konversationerna aningen enklare för oss svenskar, och framför allt stort tack till VFA som gjorde denna resa möjlig för mig.

Jag kommer sakna tiden jag hade mer er, och framför allt Jörns klockrena spanska!

Svenskar och Mexikanare i härlig blandning

Vid tangenterna Axel Lindström