Vi har haft turen att kunna spendera 2 månader i Filippinerna, för att hälsa på familj och vänner i kombination med distansjobb för Specsavers. Att som VFA-medlem befinna sig i ett land i stort behov av hjälp med synen, och inte göra något åt det går inte, så väskorna packades med ett hundratal glasögon med målet att kunna hjälpa till där det gick. Estoy packade även en del avlagda kläder, skor och verktyg som fick nya ägare i samma stund som vi öppnade upp väskorna.
Med mig som optiker och Estoy som filippinsktalande optikerassistent genomförde vi första arbetsdagen mindre än 24 timmar från att vi landat i Manila. Att undersöka grannskapets alla familjer samtidigt som det slaktades en gris för att fira återföreningen med Estoy och hans släktingar, var ett bra recept för att kämpa sig vaken mot sin jetlag.
Vi har totalt genomfört 8 miniarbetsdagar på 5 olika orter i provinserna Batangas, Oriental Mindoro och Aklan. Totalt har vi nått fram till 386 personer där majoriteten endast har behövt läsglasögon. Styrkan som gick åt mest var +1,0, vilket framför allt delas ut till förstagångsanvändare av läsglasögon, men även till ungdomar med närproblematik, tätt följt av +2,50 för de som kommit till en punkt där de verkligen inte klarar sig utan läsglasögon längre. Den genomsnittlige patienten var mellan 50-65 år. Vi har kunnat hjälpa ett 60-tal personer med närsynthet och har kunnat dela ut ett 40-tal solglasögon. 65% var kvinnor och som vanligt var det färre män som tog sig tid att söka upp oss.
Vi har haft en del patienter som vi inte kunnat hjälpa, då de uppenbart haft katarakt, gråstarr, där operation skulle vara enda lösningen till bättre syn. Dessa har vi åtminstone kunna ge solglasögon som lindring till den ökade bländningskänslan som gråstarr ofta ger.
I de områden vi har hållit till har det funnits många fiskare och andra yrkeskategorier som jobbar utomhus i solen. Hos dessa personer har vi noterat vissa solrelaterade ögonförändringar och vi har försökt att dela ut solglasögon även till dem.
Kring storhelger som jul och nyår kommer många från ursprungsbefolkningen in i byarna från sina egna samhällen uppe i bergen. De kommer för att byta till sig varor eller tigga mat eller pengar. Några av dessa har vi kunnat hjälpa med läsglasögon. Visserligen har ingen kunnat läsa, men de gör mycket handarbete i olika naturmaterial som de säljer. Jag är förvånad över att vi inte bara 1, utan 4 gånger fått ingefära som “dricks” och tack för hjälpen.
Vi har gjort arbetsdagarna i anslutning till våra egna resor, där vi hälsat på familj och vänner på olika platser, som hjälpt oss att organisera arbetet. En del arbetsdagar har hållits i släktingars trädgårdar och hus. Andra i samband med lokala “kvartersborgmästare” som öppnat upp grannskapets samlingsplats eller sin egen gårdsplan. De flesta arbetsdagar har inte annonserats annat än nåt dygn i förväg och då bara via ryktesspridning. I de flesta fall har detta fungerat väldigt bra och många i grannskapet har dykt upp i lagom ström för oss att ha att göra.
Våra nya vänner
Pedro från Dalaheican fick en spik i högerögat för några år sedan, så det ögat används inte alls. Men det andra ögat fungerar ju fortfarande hyffsat. Han har lite minusstyrkor, vilket kan tyda på att han börjar få lite gråstarr på det ögat, så han fick både ett par progressiva och ett par separata läsglasögon. Vi hade även ett par stora solglasögon, i hans styrkor, som inte bara ger skydd för ögonen utan också kan göra att han ibland kan slippa allas blickar på det skadade ögat.
Patong är dryga 40 och har haft diabetes i flera år. Det är svårt att ta hand om sin diabetes i Filippinerna och under pandemin var det dessutom svårt att få hjälp när han plötsligt förlorade synen på ena ögat. Det dröjde ytterligare ett tag och så försvann synen även på det andra ögat. Han hade fått blödningar på näthinnan på båda ögonen, något som är en risk för diabetiker. Till slut har han fått komma till sjukhuset där de laserbehandlat näthinnan för att få stopp på blödningarna. Han har tyvärr förlorat den största delen av sin syn, men har fortfarande kvar några fält så att han kan ta sig fram. Den centrala synen är borta så han tittar helst bredvid mig när jag pratar med honom, för att han ska skymta vem som pratar. Han kan numera endast läsa större texter. Dessa blev något bättre med förstorande läsglasögon och vi var glada över att kunna hjälpa till med åtminstone detta.
I Dalaheican bor en familj där alla barnen har fötts med nystagmus, ögondarrning. För John Michael, 13, Janine, 9 och E.J., 7 innebär det att ögonen konstant är i rörelse och ögat har svårt att fokusera. Därför har inte heller synen kunnat utvecklas och de ser inte speciellt bra. Glasögon mellan +3,5 - +4,0 gjorde upplevelsen av sin deras mycket bättre, även om ögonen fortfarande darrade. Alla barnen hade ungefär samma styrkor och mamman var väldigt glad över att vi kunde hjälpa dem.
John Michael hade vid VFA:s förra besök 2019 fått sina första glasögon och förhoppningsvis kan vi komma tillbaka redan nästa år för att följa upp synen på dessa barn igen.
Vi är oerhört tacksamma över att vi har haft möjligheten att genomföra den här hjälpinsatsen som ett biprojekt jämte familjeåterförening, semesterresa och distansjobb. Ett stort tack till Specsavers, som den öppensinniga arbetsgivare de är, för att vi kunde skapa det här upplägget och möjligheten tillsammans. Tack till Christina Fortaleza, våran optikervän i Roxas, Oriental Mindoro, som hjälper oss att ta över de patienter som vi inte kunnat hjälpa och även gör specialglasögon åt dem på vår bekostnad. Tack till alla de övriga filippinos som hjälpt till med logistik, planering, översättning och som öppnat sina hem för grannarna med synbesvär eller som kommit med en vattenflaska när solen har stått som högst.
Och som vanligt går det största tacket till VFA:s alla medlemmar, som år efter år bidrar på alla dessa olika sätt för att få ge glasögon en andra chans ute i världen!
