Filippinerna - ett äventyr i öst
- tomhok
- för 8 timmar sedan
- 5 min läsning
Denna reseskildring är nedtecknad av Anna Stigsdotter Doj, som reste till Filippinerna med Vision For All i januari 2026.
Resan gjordes tillsammans med två före detta arbetskamrater/ xmemirianer Annika DeTorres och Lotta Björk samt fem andra nyvunna vänner Arne Andersson, Jan Söfting, Tomas Håkansson, Agneta Skagerstedt och Ingela Gillholm.
När året var nytt och stormen Johannes just bedarrat tog ovädret Anna vid. Detta ledde till inställda tågavgångar utan bussersättning och snöiga vägar. Vädret trotsades och jag transporterades av min familj till Arlanda. Där möttes jag av Lotta som tagit med min laddning av glasögon som skulle fraktas med oss.
Två bananlådor fulla med begagnade, rengjorda, uppmätta och märkta med styrka tillsammans med den halva resväskan, som var fylld med detsamma, kånkades till incheckningen. Handbagaget fick inte väga mer än 7 kg så provglaslådan och flipprarna fick förpassas till den stora resväskan.
Allt var i oreda när jag öppnade bagaget, men det gick att lösa med lite tålamod.
Vår unge ålderman Arne mötte oss på Arlanda och vi såg alla till att byta plan i Doha i Quatar och inte i Indien, som vissa i gänget trodde. Efter en välbehövlig benstäckning i Doha anslöt även Jan och resan till Manila fortsatte.
Framme i Filippinerna visade vi våra dokument och bevis på att vi var väntade. Vi hade bifogat en bild på begagnade glasögon eller var det ännu en selfie?
Vi erfor att det fanns fler ankomsthallar, eftersom vår mottagningskommitté väntade i flera timmar på en annan, än den vi anlände till. Allt ordnade sig förstås och vi togs gott emot av vår VFA-familj Annika, maken Estoy och deras charmige ettåring Teddy samt två tjänstvilliga chaufförer Oping och Jerry.
Vi fick sova ut och inväntade resten av gänget, som ankom ett dygn senare. Ingela, Agneta och Tomas hade oturen att resan skulle gå via Amsterdam. Snöovädret gjorde att deras resa försinkades och bokades om i omgångar.
När vi äntligen blivit fulltaliga, reste vi från huvudstaden Manila till Dolores. Vi åt gemensam middag och smidde planer att göra snabba synkontroller för att hinna lämna ut så mycket som möjligt av våra återanvända glasögon till bättre behövande.
De med grå starr och hornhinnebesvär skulle vi hjälpa med solglasögon. De yngre som vi inte hade färdiga glasögon till, skulle vi lämna ut en tom båge och ge möjlighet att besöka lokal optiker. Alla som kunde (hade råd), skulle lämna en donation på 50 peso, som är värt 10 svenska kronor. Det gjorde att de blev lite mera rädda om sina synhjälpmedel, skulle värdesätta dem ännu mera och samtidigt bidra till att hjälpa behövande till en inhemsk optiker.
Under våra två första arbetsdagar höll vi till på en garageuppfart under tak. Tur att det var molniga dagar med 29 grader och lite vind, annars hade vi kanske inte varit lika effektiva som vi var.
Synkontrollerna flöt på i rask takt, tack vare enstaka ord på filippinska, engelska och gester med enkla handrörelser som visade riktningen på E-hakarna 5 meter längre fram. Vi fick god hjälp av de engelskkunniga bland de församlade. Även chaufförerna och Estoy hjälpte oss med översättning. Personligen tycker jag att E-haketavlan är att föredra framför siffror och bokstäver. Då spelar det inte någon roll om vi skulle träffa någon som inte är läskunnig.
På samma sätt testade jag närseendet.
Toaletterna bestod oftast av ett porslinbelagt upphöjt hål ibland försedd med toasits. En spann vatten och litet kärl intill som fick fungera som spolning. I bästa fall hade man kommit ihåg att ha toapapper i fickorna som man sedan placerade i närmaste sophink. Enligt VFA-gänget hade bra toaletter spolfunktion, sophink och tvål samt en dörr som gick att låsa.
Vi hade intensiva arbetsdagar, men det fanns ändå tid att inta förlunch, lunch, fika och fruktstund med mango som vi ätit med god aptit.
Nästan varje morgon inleddes med välbehövlig yoga, som sträckte ut våra stela kroppar under ledning av Jan. Dagarna avslutades med att föra statistik på dagens besökare: kön, olika åldersgrupper och vilken typ av glasögonlösning vi lämnat ut.
Vissa glasögon var verkligen i behov att ersättas-i den mån det alls fanns ett par!
Arbetsdagarna höll hög ljudnivå, men glad och god stämning. De yngre visade hänsyn och släppte gärna fram seniorerna till speciella snabbköer. Vi hade besökare från 8 till 92 års ålder.
Dessutom gjordes ett hembesök till äldre kvinna, som inte kunde lämna sin bostad pga en olycka. Det blev väldigt uppskattat och vi överöstes av välsignelser.
VFA-gruppen reste vidare till San Juan där vi jobbade på den första av flera basketplaner. Basket är en nationalsport i Filippinerna. Där fanns inte så många behövande församlade, så vi jobbade klart och reste vidare tidigt dagen därpå. Snabba förändringar som leder till behov av andra boenden och hopsamling av folk på kort varsel, löste vår ledare Annika med bravur.
Vi kom till en av våra chaufförers hemby, San Pablo. Opings släktingar öppnade sina hem för oss och gav oss tak över våra huvuden. På kort tid hade många fått information om att vi skulle komma och lämna ut glasögon.
Vi lämnade ön Mindoro med färjan från Batangas till Victoria. I det området fanns släktingar till Estoy, som också ordnade kost och logi för oss.
Byggnader och trädgårdar var prydda av juldekorationer, tomtar och julgranar, men det brukade inte komma någon jultomte till de filippinska barnen.
Däremot kom ett brokigt gäng från Sverige som förändrade livsvillkoren för bland annat en 14årig pojke med synfelet -4,50 som fick sitt livs första glasögon av VFA.
En 11 årig flicka som hade medfödd grå starr på ena ögat och så pass mycket astigmatism på det seende ögat, fick en tom båge och hjälp att få glas av lokal optiker via oss.
Två charmiga damer med grå starr och hornhinnebesvär försågs med solglasögon.
Vi fick efter diverse tillstånd från militär, polis och säkerhetsgrupper göra ett besök hos urinvånarna Mangyans i bergsbyn Panaytayan. Vissa kom uppklädda i traditionella dräkter.
Vi gjorde en spontan insamling till en kvinna i byn, vars son varit med om en trafikolycka. Pengarna skulle gå till en rullstol, för att underlätta familjens tillvaro.
Säckar med ris lämnades också ut till de behövande.
Vi blev guidade på ett informationscenter om ursprungsfolkens tradition och hantverk. De jobbade med trä, textil, pärlor och nito, som är en slags ormbunke, en robust klätterranka med olika nyanser.
De sista arbetsdagarna blev väldigt välbesökta och vi slog till med en rekorddag på över 500 undersökta med hjälp av 4 optikerstationer.
Totalt blev 2444 undersökta och 3937 par glasögon delades ut under den här resan.
Det mesta som var borta kom tillbaka, när vi letade tillräckligt där vi själva lagt/gömt det.
Den ständiga frågan: "Var är Arne?" löste sig också. Han återkom alltid till resten av gänget, när han sett tillräckligt med fåglar.
Resan var kantats av olika hälsotillstånd i form av feber, rinnsnuva, hosta och en elak amöba, men trots detta förvånansvärt gott humör med blandade dialekter.
Stort tack till Annika med familj som ordnade allt så bra, gott och tryggt för oss. En riktig Mamma, som förutom sin ettårige son hade ansvar för 50- 60- 70- och 80-plussare.
Jag är så tacksam över att jag fick möjlighet att delta på den här resan med just det här gänget.
Stort tack till Memira för sponsring, alla snälla människor som lämnar in glasögon, för allt förarbete i form av sortering, rengöring, mätning, märkning och paketering av återvunna glasögon.
"Det känns så bra i själ och hjärta att få vara med och göra skillnad för så många!" Anna Stigsdotter Doj
Kommentarer